Linolja har väldigt god vätförmåga och suger därför in i torra, porösa material. När man arbetar med ett linoljefärgssystem som skall målas på invändiga snickerier handlar det därför mycket om att skapa en jämn, ickesugande yta för färdigfärgen. Denna förutsättning för ett lyckat måleri gällde även för våra förfäder och tekniken har därför utvecklats under århundradena.
Den arbetsgång som togs fram under 1700-1800-talet och som användes långt in på 1900-talet för målning av snickerier såg ut enligt följande:
Arbetsbeskrivningar för målning av Nyproduktion invändigt
Den yta som skulle målas grundades och bands först med en grundfärg som byggdes efter hur porös ytan var.
Därefter schellackerades alla kvistar en eller två gånger. För att få en jämnt sugande yta och för att slippa blankfläckar på schellacken spacklades hela ytan en gång med ett tunt lager oljespackel som borstades eller glättades slätt för att man skulle slippa att slipa i det hårda spacklet.
Ett första lager med en pigmenterad linoljefärg påfördes och slätades med moddlare en gång tvärs och en gång i träets fiberriktning. Skulle ytan bli riktigt blank slipade man in färgen i spackelskiktet med en pimpsten som man delade och använde som slipkloss. Skulle det bli ett riktigt högklassigt slutresultat gjordes ytterligare en finbredspackling och en finslipstrykning av hela ytan. Man avslutade sedan med en slutstrykningsfärg somblandades med 5-10% hartsolja eller fernissa
för att bli blank och som fördrevs mycket noggrant för att det inte skulle bli några rinn eller ojämnheter i färgen. Skulle ytan dekoreras med en marmorering, ådring eller bara en kammad lasyr gjordes det på den slipstrukna ytan som sedan efter tork för att skydda dekorationen lackades eller fernissades.

Den stora skillnaden mellan gårdagens och dagens måleri är att vi inte alls lägger samma kraft på underarbetena utan accepterar att ytan är ojämn och att trästrukturen lyser igenom. Det t.o.m. beställs färg idag som skall bli stripig för att den skall se "gammal" ut trots att det historiska idealet varit att få det så slätt och blankt som möjligt.

Det som påverkas mest av att vi inte arbetar som förr är insugningen i underlaget.
Bredspacklingen som utfördes förr gjorde att man fick en jämt sugande yta vilket vi inte får idag. Detta innebär att vi istället får lägga fler lager färg, åtminstone fläckvis, för att få till en yta som inte är sugande. Vi kan inte heller lägga lika tjocka lager schellack som man gjorde förr eftersom färgen inte suger in på schellacken och ytan därför blir jämnare och blankare än omgivande yta vilket syns mycket tydligt i släpljus. De arbetsbeskrivningar som följer är gjorda för att slutresultatet skall bli vad vi idag anser att ett gott måleri skall resultera i. Eftersom man inte behöver ta hänsyn till någon eventuell väderpåverkan inomhus, är färgerna gjorda för att vara övermålningsbara redan efter något dygn. Eftersom vi idag inte gör samma underarbeten som man gjorde förr, blir rekommendationen därför att använda halvblanka färdigfärger för att minimera att ojämnheter syns i släpljus.

OBS! De Arbetsbeskrivningar som redovisas här är generella och kan behöva justeras både mot underlag och önskat slutresultat.