Olika träslag
som målningsunderlag
Sverige är ett land med god tillgång på
skog varför trä har varit ett naturligt val vid
byggande av hus, uppvärmning och framställning
av olika produkter och saker för vår överlevnad.
Man har levt både i, på och av skogen.
I början på 1900-talet började man överge
den hyvlade furupanelen till förmån för
finsågad gran. Huvudanledningen till detta var att
sågtekniken hade utvecklats mycket och man hade kompletterat
klingsågning med de mycket effektivare band- och ramsågarna.
Såghastigheten mångdubblades och utbytet blev
större, och vid bandsågning slapp man dessutom
att hyvla fasadbrädorna eftersom sågningen gav
en finare yta än klingsågen gjort.
Dessutom fick man problem att såga kärnvirke
eftersom den högre såghastigheten skapade friktion
som smälter kådan i det kådrika virket
vilket gör att hartserna avsätter sig på
verktygen.
Idag klagas det på att det inte finns någon
tillgång på kådrik fura i handeln och
man hör ofta förklaringen att den dåliga
tillgången på sådan i våra skogar
skulle vara anledningen till det minskade utbudet. I själva
verket har vi en god potential med kärnrik fura, men
på grund av att sågverken idag inte är
förtjusta i att hantera den är det bara vissa
sågverk som arbetar med fura.
Det vanligaste valet av virke till klädselbrädor
idag är en finsågad granbräda i klass B.
Länk
till "Att välja trä"-pdf om virkesklasser
När man monterar en finsågad lockpanel är
det viktigt att man sorterat ut under- och överbräda
så att panelen "går ihop" om/när
brädorna kupar sig.
Det är också viktigt att de små stickorna
efter sågningen på brädans utsida ligger
åt rätt håll så att regnvattnet rinner
av och inte bromsas. Framförallt för att dessa
ytor annars kommer att samla smuts och se skäckiga
ut på väldigt kort tid.
En liggande panel innebär alltid att regnvattnet kommer
att rinna tvärs mot fibrerna. Detta kommer ovillkorligen
att innebära att smuts och nedfall bromsas upp och
samlas på ett helt annat sätt än när
regnvattnet rinner i fiberriktningen.
Om man vill montera en sådan panel bör man se
till att den är så släthyvlad och jämn
som möjligt och att man använder en färg
som "bygger" och skapar en vattenavvisande yta
som går att tvätta ren.
En sågad yta kommer - åtminstone inom tätbebyggda
områden - att bli väldigt svår att hålla
ren.
Använder man ädelträ bör man kanske
överväga att efter oljning även bygga upp
en slät yta med en bra oljefernissa.
Det är idag i princip standard att kapa ändträet
i 45° vinkel för att skapa en "droppnäsa"
så att vattnet inte sugs upp lika mycket i ändträet
som när det är plant.
Det är också standard att behandla ändträet
med en olja eller grundfärg för att minska insugningen.
Men att låta ändträet stå under längre
tid i olja är inte att rekommendera. Dels upphävs
oftast den största delen av kapillärsugning inom
de första 10 minuterna (naturligtvis beroende på
oljans/oljeblandningens torrhalt och kvalité!), varför
längre tid än så blir överflödig.
Risken är istället att om man använder en
tillräckligt fet olja för att mätta träet
(lösningsmedel mättar för stunden - men det
avdunstar!) blir även yttersidan för fet vilket
kan leda till att färgen släpper och flagnar av.
Vattenbelastningen är ju störst längst ned
på panelen.
Det skiljer också på olika virkesslag och det
är först och främst gran som behöver
noggrann ändträbehandling. Granen tar upp nästan
20 ggr. så mycket vatten i ändträet som
furan vilket gör att gran är mindre lämplig
om man vill montera dropplister. Man måste lämna
åtminstone 0,5-1 cm luft mellan ändträet
och dropplisten, annars kommer kapillärkraften att
göra så att fukten dras upp i träet, träet
sväller, spricker och om det är oljebaserad färg
kan den komma att släppa både 1 och 2 dm upp
på brädan.
Furan har inte kapillärerna vertikalt i träet
på samma sätt som granen, och om man missar ändträbehandlingen
flagnar färgen oftast bara någon centimeter upp
på brädan.
Vattentransporten i träd sker genom ett sinnrikt system
av döda celler, kapillär-sugning, backventiler
och ett undertryck som skapas av avdunstningen från
bladen.
När bladen tar upp koldioxid ur luften för att
använda det till fotosyntesen avgår det samtidigt
en massa vatten ur porerna på bladet. Detta skapar
ett enormt undertryck som sätter igång kapillärkraften
i träets celler. Ju mer värme/solstrålning,
desto mer avdunstning som ger ett större undertryck
och en snabbare vattentransport.
Kapillärkraften kan dock på grund av tyngdkraften
aldrig skapa en vattenpelare på över 10 meter,
men träd kan ju bli mycket högre och har löst
problemet genom att "seriekoppla" mängder
med celler som bara är några millimeter långa.
I cellväggarna finns det membran/öppningar som
reagerar på över-/undertryck och därför
fungerar som backventiler - vattnet kan därför
aldrig rinna "baklänges" i träet.
Jag vet inte om detta var känt redan på 1800-talet,
men det finns flera böcker om hur man bygger t.ex.
lantgårdar där man rekommenderar att när
man bygger staket eller stängsel alltid skall se till
att toppändan grävs ned i marken eftersom det
då tar mycket längre tid för träet
att ta skada!
I samma böcker finns också rekommendationer om
att man vid uppsättning av en lockpanel skall se till
att ytterbrädan är vänd med toppen nedåt.
GRAN
Granen (Picea abies) är Sveriges vanligaste träd
och det växer från norra Skåne upp över
hela landet. Den största andelen granskog finns i Kronobergs
län.
Den trivs bäst på fuktig och näringsrik
mark och föredrar skugga. Ett fullvuxet träd blir
ca. 25-35 meter högt. Det går inte att se någon
skillnad mellan splint och kärna när träet
är torkat, men när det är nyfällt syns
det mycket tydligt på grund av vattenupptagningen
och kärnan blir då mycket ljusare.
Gran används förutom som klädselbräda
till massaved, reglar, limträbalkar, stängsel,
möbler, spånskivor, tidningspapper och som granfaner
på plywood.
Gran av hög och jämn kvalité används
även vid tillverkning av stränginstrument.
Eftersom de flesta kapillärer går vertikalt
i granstammen får granbrädan en nästan 20
ggr. högre vattenupptagningsförmåga i ändträet
än t.ex. furan.
Vid undersökningar av rötskadefrekvens i virke
har det visat sig att granbrädor nästan uteslutande
rötar 1-2 dm. upp i ändträet, medan rötskador
"mitt på" brädan är väldigt
ovanliga.
Det är därför mycket viktigt att snedkapa
ändträet på fasadbrädor i 45 vinkel
så att vattnet som rinner ned från brädan
inte "hänger" sig i underkant på brädan
och kan sugas upp i träet, utan istället droppar
av från kanten.
Det är också viktigt att grunda ändträet
med en fet oljegrund så att man mättar träet
och på så sätt förhindrar vattenupptagning.
Var dock noga med att dra av eventuellt överskott från
flatsidan eftersom det annars kan bli för fett där
och färgen flagar av. Detta är speciellt viktigt
att tänka på om man låter ändträet
stå i en hink med olja under en längre stund
för att det skall bli mättat.
Det vanligaste idag är att brädan har en finsågad
ovansida och att kanterna är hyvlade. P.g.a. att virket
oftast är väldigt glesvuxet och kådfattigt
måste man ha en fet grundfärg för att mätta
träet.
Däremot skall man vara noga med att dra av överskottet
från de hyvlade kanterna eftersom den hyvlade ytan
inte vill ta upp någon olja.
Detta gäller även läkten om man monterar
en vanlig sågad fyrkantsläkt.
Om man monterar en "hattläkt" är den
ofta tillverkad i gran som man hyvlat till önskad profil.
När man hyvlar dessa bildas både tryck- och friktionsvärme
som smälter hartserna i träet och man får
en yta som blir mycket tät.
När man skall grunda "hattläkt" är
det därför viktigt att man använder en mager
linoljegrund eftersom ytan annars lätt blir för
fet, och färgen därför gärna vill krackelera
där.
Detta gäller generellt för all hyvlad gran och
man skall alltså även se upp med pärlspont,
fasspont (den hyvlade kanten) och snickerier etc. om det
tillverkas i gran.
Med den logistik som är idag på grund av den
uppdrivna byggtakten, har gran-brädorna som kommer
till arbetsplatsen oftast inte lagrats tillräckligt
länge.
Detta får till konsekvens att eventuell krympning
sker efter att dom satts upp, samt att det är stor
risk för kådblödningar det närmaste
året efter montering.
Se därför alltid till att göra de två
första behandlingarna (grundning, mellanstrykning i
kulör) innan virket monteras för att undvika att
huset ser randigt ut på grund av friställena
som blir när virket krymper.
Om panelen målas i en mörk nyans som tar upp
mycket värme kan det vara idé att avvakta med
sista strykningen något år eller två för
att kådan skall ha blött färdigt innan man
slutstryker.
Eftersom granen på grund av sitt generellt lägre
innehåll av hartser mörkergulnar mycket mindre
än furan, är det gran panel man bör använda
inomhus om panel skall vara "obehandlad" eller
bara svagt vitlaserad.
TALL - FURA
Tallen (Pinus silvestris) är efter granen vårt
näst vanligaste träd i Sverige. Precis som granen
förekommer det från norra Skåne upp över
hela landet. De största förekomsterna är
dock i Norrbotten och på Gotland. När tallen
sågas upp byter den handelsnamn till fura.
Furan används till massaved, impregnerat altanvirke,
dörrar, fönster, lister, båtar och möbler.
Furan tar upp vatten i den yttre delen av stammen närmast
barken, och har därför nästan alla kapillärer
horisontellt in i träet. Den bildar hartser i centrum
på stammen som gör virket hårt och mättat
varför det därför kallas för kärnved.
Hartsbildningen och mängden harts påverkas av
ålder, geografisk växtplats, klimat, skador etc.
Eftersom kärnvirket är mättat med hartser
kan det inte ta upp något vatten och kan följaktligen
inte heller röta.
Vid grundning av furuvirke får man skilja på
det kådrika, feta kärnvirket och på den
porösa, magra splintveden.
Kärnvirke känns igen på att årsringarna
sitter mycket tätt och träet har en brun-röd
ton.
Kärnvirke är idag inte speciellt vanligt förekommande.
I de fall det överhuvudtaget förekommer är
det nästan uteslutande i fönstervirke från
mindre snickerifabriker eller som enstaka hyvlade brädor
till dekorationssnickerier.
Om kärnvirke används, vid t.ex. tillverkning
av fönsterbågar, är det mycket viktigt att
virket före användande har lagrats på ett
tillbörligt sätt.
Enligt de bestämmelser som finns för virkesindustrin
vad gäller fura med ett högre hartsinnehåll
än standard , skall sådant virke lagras inomhus
i minst 1-2 år innan det får användas.
Det har visat sig att sådant virke - trots sin tätvuxenhet
och stora hartsinnehåll, kan vara kraftigt sugande
om det används när det är färskt. Detta
beror förmodligen på att terpenerna som håller
hartserna mjuka inte hunnit avdunsta, och hartserna har
därför inte hunnit härda och täppa till
träet.
Dessutom får man problem med kådgenomslag och
spänningssprickor i träet om det är för
färskt.
När man skall grundera sådant trä måste
grundfärgen vara mycket mager och påföras
tunt. I vissa fall kan det t.o.m. bli nödvändigt
att späda grundfärgen med Balsamterpentin för
att få fäste för grundfärgen i det
feta träet.
Halvoljning som de flesta har hört talas om i samband
med linoljegrundning förekom företrädesvis
när man skulle grunda fönsterbågar eller
båtskrov där man använt fet kärnfura.
Spädningen med balsamterpentin gjordes för att
få fäste i det feta underlaget - inte för
att oljan skulle tränga ned djupare i träet som
många tror.
I de fall man har tänkt att slutkulören skall
bli vit (eller mycket ljus) och man skall måla på
kärnvirke bör man överväga att ersätta
grundfärgen med en extra mellanstrykning. Eftersom
vit linoljefärg blir hårdare än mörk
skapas det spänningar i färgfilmen efterhand som
färgen hårdnar. Är underlaget då för
fett vill färgen gärna krackelera och spricka
upp i ett finmaskigt rutmönster. Om man använder
en mellanstrykningsfärg är den ju väldigt
mager och man eliminerar risken för sprickbildning
samtidigt som man undviker att fördärva linoljan
med lösningsmedel.
Hyvlad splintfura är mycket poröst och tar i
de flesta fall upp mycket olja varför man bör
grunda den med en fet linoljegrund.
Hyvlad splintfura är inte så vanligt förekommande
som fasadklädsel utomhus, men används frekvent
inomhus till lister och snickerier. Utvändigt kan den
förekomma som fönsterfoder, samt till allt tryckimpregnerat
trallvirke.
Sågad fura förekommer idag huvudsakligen till
konstruktionsvirke. Detta virke är ofta väl skyddat
och målas vanligtvis inte.
I de fall man behöver måla detta virke gäller
anvisningarna för splintfura ovan.
Fura rötar väldigt sällan i ändträet
men kan om det skadas och spricker mycket väl röta
vid en spik eller skruvhål.
ÖVRIGA TRÄMATERIAL
EK
Ek (Skogsek - Quercus robur, Bergek - Quercus petraea) växer
huvudsakligen i södra Sverige med den största
förekomsten i Kalmar och Skåne län. De bästa
kvalitéerna finns i Mälardalen, Blekinge och
södra Kalmar län. Ek är mycket motståndskraftigt
mot röta och har därför använt mycket
vid båttillverkning eller konstruktioner som är
utsatta för mycket fukt. Eftersom eken har ansetts
vara ett exklusivt träslag har både möbler,
paneler och golv tillverkats av ek.
Den mesta eken som förekommer vid byggnation idag är
dock Amerikansk vitek.
Ek förekommer i ett flertal olika kvalitéer
på marknaden, men dom bättre kvalitéerna
har det gemensamt att de har en mycket tät yta som
inte tillåter oljan i grunderingen att väta in.
Beroende på hur det sågas kan det dock bli ytor
som fläckvis är kraftigt sugande.
Ändträet kan ha extremt stora rektangulära
poröppningar i sämre kvalitéer.
Ek används i princip inte till fasadklädsel, utan
förekommer nästan enbart som material i snickerier
(fönster, dörrar, handledare etc.).
Skall man övermåla ek med täckande linoljefärg
är det viktigt att få ett gott fäste i underlaget
vilket gör att man lämpligen utesluter grunderingen
och ersätter den med en extra mellanstrykning - eventuellt
spädd med någon del balsamterpentin.
Man bör dock vara noga med att mätta ändträet
med grundfärg/-olja och enbart använda ek av en
tätvuxen kvalité utomhus eftersom de stora kapillärerna
kan skapa daggpunkter för fukten, vilket gör att
träet sväller och färgen flagar .
Skall eken enbart oljas bör den ha lagrats i minst
4-5 år så att syrorna i eken får en chans
att neutraliseras, detta gör att den inte svartnar
på samma sätt som färsk ek gör i kontakt
med UV-ljuset.
Är man ändock tvungen att använda "färsk"
ek bör oljan tillsättas någon del pigment
för att motverka att eken svartnar.
Tänk på att när man vid renoveringsmålning
tvättar ytan inte använder någon form av
soda eftersom den missfärgar eken. Sodan reagerar med
garvsyran i eken och gör den svart.
TEAK, LÄRK
Precis som eken förekommer teaken huvudsakligen i
snickerier. Lärken (Larix decidua) däremot har
blivit betydligt vanligare de senaste åren som ett
hållbart, miljövänligt alternativ till framförallt
tryckimpregnerat virke i bullerplank o.dyl.
Danska Träforskningsinstitutet anger t.ex. att dansk
lärk har en beräknad livslängd utomhus, obehandlad,
på ca. 50-80 år.
Båda dessa träslag är "feta" och
har därmed ett inbyggt skydd mot nedbrytning och röta
och behöver därför inte målas för
att klara utomhusklimatet.
Teaken är utrotningshotad och håller på
att ersättas med diverse andra odlade hårda träslag
varför målning av denna förmodligen inte
kommer att vara aktuell i en framtid.
Lärken däremot kommer förmodligen att ta
en större marknadsandel när priserna sjunkit och
man mer generellt fått upp ögonen för dess
goda egenskaper som fasadpanel eller konstruktionsvirke.
Precis som eken förekommer lärken i flera olika
kvalitéer och grundbehandlingen måste anpassas
efter detta.
Generellt kan man dock utgå ifrån att man behandlar
den på samma sätt som furan.
TRÄFIBERSKIVOR
Det är inte ovanligt idag att man använder olika
sorters träfiberskivor både inne och utomhus
- framförallt i olika dekorationssammanhang som t.ex.
släta ytor under fönster eller som dörrspeglar.
Precis som allt annat trämaterial utomhus måste
ytan mättas för att vara skyddad från fukt
och vatten.
I de flesta fall kan man räkna med att skivan suger
åt sig ganska mycket olja, varför en fetare grundfärg
är att föredra i de flesta fall.
Vad man bör vara uppmärksam på är
om skivan utgörs av svarvad granply eftersom den spricker
upp i tunna små sprickor p.g.a. spänningarna
i träet när det rätas ut.
Vill man lyckas med målning på sådant
underlag måste man vänta tills träet torkat
ut och sprickorna bildats. Först därefter kan
man måla med täckande färg utan att få
problem med sprickbildning i färgen.
Skall skivan användas utomhus och den fortfarande är
färsk, oljas träet för att skydda det mot
vatten och sedan låter man den stå över
t.ex. en vinter innan den målas för att den skall
hinna torka ut och sprickorna uppstå.
Vill man ha en jämnare yta går det utmärkt
att bredspackla hela ytan som skall målas med ett
oljespackel efter grundningen.
Skall skivan vara utomhus bör man dock se till att
spacklingen görs i ett tunt skikt så att den
bara fyller upp sprickorna - tjocka spackelskikt utomhus
håller inte på sikt.
Vid målning inomhus av träfiberskivor med snickerifärg
bör man alltid lägga ett tunt lager oljespackel
för att göra insugningen jämn. Alternativt
stryka på ett extra lager slipstrykningsfärg.
Vid målning med emulsionsfärger skall skivan
alltid grundas med en oljegrund innan den vattenburna färgen
påförs.
|